Det är sorgsamt när meddelande går ut att en av Sveriges mest folkkära artister, 
Lasse Berghagen idag den 19 oktober har dött efter att ha varit sjuk en tid.

Som en storebrors-gestalt har han liksom funnits sida vid sida genom mitt liv. Har etsades in i mitt liv redan när jag var barn då han tre år i rad tävlade i Melodifestivalen. 1973-75. Jag var mellan 7-9 år och sög in allt i den åldern och sedan dess har liksom Lasse Berghagen alltid deltagit i tävlingen även om jag förstod att han någon gång inte var med. Han var en gigant i sammanhanget  när han 1974 kom tvåa efter ABBA som vann med Waterloo. Året efter var vi många som härmade Lasses snedvridna mun när han sjöng Jennie Jennie ända till seger och fick således tävla för Sverige i Stockholm. (ABBA vann ju året innan.) Jennie Jennie kom åtta.

Men sedan den där tiden fanns han med hemma, hos frisören, hos mina kompisar, på löpsedlar i veckotidningar, på TV. Alla känner Lasse. Det var teater, det var filmer, det var musik, det var Tyskland och det var kärleksaffärer och barn. Lasse kunde konsten att fylla spalter och så där var höll det på i årtionden. Det var ett konstant tillstånd att Lasse dök upp både här och där. Men vansinnigt blev det då han tog över och gjorde om Allsång På Skansen till det hetaste evangmanget i Sverige, sommar efter sommar. Lasse gick hem hos alla. Vem blev inte varm i hjärtat när han och rapparen Petter kom nära varandra i "Så Mycket Bättre" och utvecklade en underbar vänskap trots liksom skilda världar.

Ikväll ska jag nog titta igenom avsnittet då det var Lasses dag och kommer med all säkerhet fälla många tårar.
Jag minns jag blev tårögd första gången jag som barn hörde Teddybjörnen Fredriksson. Jag tyckte sååå synd om nallen.
Och Petra Marklunds (September) version av sången i avsnittet var ren magi.

Lars Berghagen blev 78 år. R.I.P.

Lyssna på Teddybjörnen Fredriksson